linneanossttam

Börjar äntligen känna mig nöjd med mig själv. Har inte rikigt vågat vara den personen som jag är fullt ut. Men nu vågar jag vara den. Det känns hur bra som helst. Har som aldrig rikigt vågat vara mig själv och för  ovanlighetes skull är jag stolt över mig själv. Jag vill alltid känna så som jag gör nu. Vet att det inte kommer att vara så för alltid men någon gång ska vara den första. Jag klarade mig, men bara nästan.
Att jag känner så här beror mest bara på att jag råkade öppna mina gammla dagböcker från när jag gick på högstadiet. Läste vad jag skrev den 7 sept 2003.

"Jag trodde det skulle vara annourlunda på högstadiet, men det är inte så utan det har blivit värre här. Jag vill inte vara ensam men ändå är jag det. Det är ingen som säger hej och jag har inga kompisar. Det som är värst är ändå tjejerna. Om dom bara visste hur mycket en blick från dom sårar. Vet att jag kanske inte har det "nyaste" men varför måste det vara så för att bli godkänd för att vara med dom andra. Önskar att Sandra fortfarande gick i min klass. Då hade jag någon kompis. Men nu är jag helt själv. Jag vill ju bara vara med dom andra. Men jag blir inte insläpp någonstans hur mycket jag försöker så får jag inte vara med. Det är mitt fel att det är så här. Önskar att den smärtan som jag känner varje dag när jag går till skolan och under skoltiden kan försvinna. Känns som att alla kollar och skrattar åt mig. Skolan känns som ett fängelse som jag aldrig kommer att ta mig ifrån. När jag går hem efter skolan så känns det lite bättre. Men tjejerna går ju samma väg som mig. Brukar stanna kvar och vänta eller så går jag tidigare bara för att inte gå samtidigt som dom."